"Världens svåraste språk"

Som sagt, det har redan hunnit bli ett missförstånd pga mitt slarv med ordet faktoid, men nu när jag äntligen fattat hur ordet normalt används kan vi gå vidare. Alltså: en grej jag hört rätt ofta är den här:

Kinesiska är världens svåraste språk.

Men det konstigaste är nog ändå ett annat inte helt ovanligt påstående:

Svenska är världens svåraste språk, följt av kinesiska och japanska.

Säkerligen förekommer påståendet i olika varianter och det är tänkbart att språken skiftar plats lite, men var han man fått det här ifrån? Dels har vi tanken att svårighet kan mätas (litegrann som påståendet att vi bara använder 4% av hjärnan). Om nu detta verkligen kunde kvantifieras, skulle då svenska ta så ohemult lång tid att lära sig? Jag har svårt att förstå varför. Grammatiken är förhållandevis enkel och ordförrådet har en stor mängd germanska och latinska stammar som förekommer i andra språk. Att skilja på "en" och "ett" är väl inte svårare än tyskans eller franskans former. Uttalet är förvisso lite säreget och åtminstone den standardiserade svenskan särskiljer vissa ord med toner. Men hur lägger man ihop det här till att språket är så mycket svårare att lära sig än andra?

Även om jag inte ser det som meningsfullt att prata om kvantitativ svårighet, kan man nog ändå konstatera att det finns en del saker i olika språk som har rätt hög inlärningströskel:

• Ovanliga ljud - svenskans u är väldigt ovanligt, arabiska har förutom glottistöt en bokstav som man på något sätt får till genom att snörpa på strupen (jag lyckades halvt om halvt, men det var krångligt), kinesiska har i-ljudet i si (som också ska finnas i en del svenska dialekter), och en hel del språk i södra Afrika har klickljud.
• Måttord - finns i kinesiska, japanska och en hel del andra sydostasiatiska språk. När man räknar en företeelse måste man också ange vilken kategori den tillhör med ett speciellt ord, som följande exempel visar:
  • 一条狗 (en "långsmal" hund) - en hund
  • 一个人 (en "stycke" människa) - en människa
  • 一座桥 (en "stor, tung" bro) - en bro
  • 一帮人 (en gäng människa) - ett gäng
  Det finns aningen mer logik i det här systemet, men enklare än "en" och "ett" är det knappast.
• Skriftsystem - teckenskriften i kinesiska tar onekligen längre tid att lära sig än ett alfabete. I japanska har man dels kanji (kinesiska tecken) där tecken kan ha olika läsningar beroende på sammanhang, dels hiragana och katakana som är två stavelseskrifter som ska användas för inhemska respektive inlånade ord.
• Kasusböjning - en av mina favoriter bland besvärlig grammatik. Isländska böjer ord i fyra kasus (nominativ, genitiv, ackusativ och dativ) så att man har olika böjningsformer för "bil" om man säger "bilen är snabb" eller "jag fick en bil i present", finskan böjer ord efter 16 olika kasus och gör sig på så vis samtidigt av med prepositioner, ryska har lokativ osv. Wikipedia har en informativ sida om kasus här.
• Tonhöjd - vissa asiatiska språk och dialekter, däribland kantonesiska, skiljer ord åt med tonhöjd. Det sistnämnda har bland de olika tonerna i sitt språk tre varianter av samma ton där den enda skillnaden är vilken tonhöjd man har. "Si" uttalat i den lägre tonhöjden betyder "sak, föremål" medan det i den högre tonhöjden betyder "lejon".

Huruvida ett språk är svårt för en viss person att lära sig eller ej kan alltså, förutom individuella faktorer, bero på hur många sådana här drag ett språk har gentemot dennes modersmål.

Comments

[ban~ken]

Jag sticker ut hakan här och påstår att japanska/koreanska är svårare [för en svensk] än kinesiska, vars grammatik känns mer hemtam. När det gäller skriftspråket så vinner japanskan svårighetsklassen av de tre, mest beroende på de olika läsningarna av enskilda kanji.

För en fransman, t.ex., så tror jag inte ett ögonblick att svenska skulle vara svårare än något av CJK-språken.

Kulturella avstånd spelar också in förstås och inte bara rena språkskillnader. Bortsett från att en är indoeuropé och den andra fennougrier ligger kulturen hos en svensk och en finne så nära att jag inbillar mig att det är lättare för en svensk att lära sig finska än t.ex. svenskans avlägsna släkting persiska.

[Jöns]

I skriftspråket har nog japanska mycket riktigt högst inlärningströskel. Vad gäller grammatiken är det tänkbart att koreanska och japanska är svårare för en svensk än kinesiska, men samtidigt har det sistnämnda en del egenheter så fort det blir mindre hemtamt som nog är lika svårt att behärska. Fast just artighetsnivåerna som finns i koreanska och japanska tycker jag verkar vara en rätt besvärlig sak att få rätt.

[Jöns]

Apropå Japan så var jag i Tokyo 2002 när fotbolls-VM pågick som värst. Eftersom mina japanskakunskaper är ytterst begränsade kunde jag mest försöka pussla ihop vad som stod skrivet utifrån kanji, och när följande rullade förbi på en skylt kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden: nästa station - stor mängd fotbollssupportrar - problem. (minns inte om det stod supportrar eller turister, men det gick i alla fall inte att ta miste på vad problemet bestod i)

[Andriej]

Ungerska, Polska, Ryska och några slovenska språken till är de svåraste av alla läste det i en bok sen en gång har jag sett en program på discovery. Och Kinesiska, Japanska är inte så svårt för att de har nästan ingen grammatik men som man märker har de några tusen bokstäver.

[Andriej]

Ungerska, Polska, Ryska och några slovenska språken till är de svåraste av alla läste det i en bok sen en gång har jag sett en program på discovery. Och Kinesiska, Japanska är inte så svårt för att de har nästan ingen grammatik men som man märker har de några tusen bokstäver.

[Andriej]

Vart har du hört att är Svenska är världens svåraste språk, följt av kinesiska och japanska? Jag ska överrasska dig men Svenska, Tyska, Engelska osv räknas som lättaste språken.

[Jöns]

Du har inte eventuellt ett minne av vilken bok och vilket Discovery-program det var? Jag skulle vilja se hur de förklarar det där, speciellt hur de definierar svårighet.

Kinesiska och japanska har minst lika komplex grammatik som något annat språk (och de är sinsemellan väldigt olika). Visserligen saknar båda språken kasusformer och kinesiskan har ingen verbböjning, men de har andra egenheter.

[Jöns]

"Jag ska överrasska dig men Svenska, Tyska, Engelska osv räknas som lättaste språken."

Verkligen. Av vem/vilka?

[Andriej]

Så klart lättaste av alla, det vet alla grammatik är inte så uttbygt saknar mycket plus att (jag vet inte om du märkte) att människor lär sig svenska inom kort tid 2-till 3 månader och om vi tar ryska eller polska så tar det flera år det är verkligen svårt.

[Andriej]

Det är lätt att definera svårighet till exempel genom grammatitk. Polska till exempel har en invecklad grammatik och räknas därför som ett av världens mest komplicerade språk samt en av svåraste.

[Jöns]

Jag har faktiskt inte märkt att någon lärt sig svenska på 2-3 månader. Du kan ju fråga http://www.leavingdystopia.com/>Erik, som varit lärare i svenska, hur många som lärt sig språket på den tiden. Oavsett grammatisk struktur måste du, för att kunna språk på en hyfsad nivå, kunna 5000-6000 ord (10000-12000 ord för en akademisk nivå). Om någon lär sig ett språk på 3 månader måste de alltså trycka i sig mer än 400 ord per vecka. Det är möjligt med talang och intensivstudier, men en överväldigande majoritet klarar det inte.

Kan du förklara lite mer konkret vad i de slaviska språken som gör dem så grammatiskt invecklade? Ryskan har väl 6 kasus, om jag minns rätt, och ungefär lika många verbformer som franska. Svårt? Inte värre än isländska eller latin. Japanska å sin sida har artighetsformer för verb (tillsammans med annan böjning), olika ord istället för pronomen beroende på vem man pratar med (social ställning osv) så jag har svårt att se vad som relativt sett gör det enklare.

Slutligen, vad man tycker är enkelt eller svårt beror mycket på vana. Det är säkerligen svårare för en polack att lära sig svenska än ryska pga att ryska och polska ligger närmare varandra. Norska är lättare för en svensk än vietnameiska. Osv.

[Andriej]

Ja klart för att kunna prata svenska flyttande tar det extra tid men, i de 3 månader de flesta lär sig väldigt myckte så att man kan börja en muntlig kontakt. Och de flesta som lär sig Polska, Ryska o de srpåken jag nämnde efter 3 månader kurs kan knappast förreställa sig. Det är språkforskare som säger så i alla fall och, om de säger så har de säkert rätt. Det som gör de slaviska språken svårt är rik i ord som tar aldrig slut varje dag folk kommer på nya ord man te.x kallar en hund i flera ord vi säger 20 ord plus olika former i grammatik det är verkligen svårt du för testa och överbevisa sig.

[Andriej]

Uttalet också är väldigt svår större procent av folk kommer aldrig att kunna prata rent. Jag känner många i Ryssland och i Polen som ha bott där i fler än 20 år men man märker direkt att de är invandrare det enda "recept" på att kunna prata rent är att vara född och uppvuxen där. Det finns männsikor klar människor som har lärt sig prata rent men det är en minoritet.

[Andriej]

Jag glömde skriva att jag har bott i Sverige i nästan ett år men de flesta märker inte det eller vad tycker du själv ? ;)

[Jöns]

"Det finns männsikor klar människor som har lärt sig prata rent men det är en minoritet."

Så är det med alla språk. Det är ytterst ovanligt att man fullständigt lyckas göra sig av med en accent eller brytning, även för invandrare i Sverige.

"man te.x kallar en hund i flera ord"

Visst, slang kallas sådant. Det är inget konstigt och förekommer också i alla språk, något som är väl så besvärligt att behärska för de flesta.

"Det är språkforskare som säger så i alla fall och, om de säger så har de säkert rätt."

Du får gärna upplysa mig om vilka de är i så fall. I mina öron låter det inte särskilt vetenskapligt att prata om komplexitet i språk överhuvudtaget, men som sagt, nämn gärna några namn och publikationer.

"Jag glömde skriva att jag har bott i Sverige i nästan ett år men de flesta märker inte det eller vad tycker du själv ? ;)"

Du har lyckats rätt bra men det är en hel del grammatiska fel. Men som sagt, det tar tid att lära sig.

[UL-Tomten]

Visst, på tre månader kanske man lär sig beställa varmkorv, men den svenska själen tar många generationer att anamma.

[UL-Tomten]

Det är intressant att ni slentrianmässigt blandar in uttalet av språket i diskussionen om inlärandet av detsamma. Jöns och hans bröder må prata med ett porlande, sjungande väljjud som skulle få en harpa att gråta, men gör det dem bättre på svenska?

[Andriej]

Men i alla fall jag märkte att svenskar tycker att Svenska är jätte svårt, Jag tycker att det är på grund av svenska skolor som har en låg nivå kanske därför. Om man ska jämföra med Ryska och Polska skolor då skillnaden är stor. I Rysslan till exempel, i grundskolan pluggar man på en hög nivå det ryssarna gör i klass ett två och osv svenskar börjar i 7-9 och nivån på gymnasium är också låg allt man jobbar med från 1-till 3-dje året har ryssar o polacker redan haft i grundskolan därför tycker jag att svenskar tror att svenska är svårt. Som vi brukar säga i våra gränder (inte att vara otrevlig) Men helt ärlig talat säger vi att germanska språken är fattiga och lätt att lära sig.

[Andriej]

Folk har olika synpunkter det man ser från östra Europa synns inte i västra så enkelt det är. Jag bara bekräftar fakta. MVH // Andriej

[UL-Tomten]

Hälsningar UL-Tomten

[Gunilla]

Lingvister har kategoriserat massor av språk utifrån hur svåra de är "objektivt" sett. Om jag minns rätt hamnade arabiskan – som ni helt glömt i diskussionen ovan – i kategori 4, och kinesiska i kategori 3. (Koreanska och japanska minns jag inte, 3+ eller 4- kanske...)

Nu hittar jag inte den. Men här är en intressant klassificering av hur svåra olika språk är och hur mycket tid som normalt krävs för välutbildade och språkintresserade amerikaners att lära sig dem:
http://www.nvtc.gov/lotw/months/november/learningExpectations.html.
Japanska anses tydligen här vara svårare t o m än arabiska.

Jag har läst kurser på olika nivåer i franska, tyska, italienska, ryska, spanska, kinesiska, arabiska och bahasa indonesia, och tycker att kategoriseringen verkar stämma ganska bra, även för oss som har svenska som modersmål.

För övrigt kan jag för mitt liv inte begripa vem som skulle ha yttrat att svenska skulle vara ett av världens svåraste språk? Belägg, please. Jag har aldrig hört det.
Klart det finns intressanta svårigheter i grammatik, uttal etc, som Jöns beskriver – men det låter inte som ett helt substantiellt uttalande av någon med koll på särskilt många språk.

[Jöns]

Gunilla: Länken du tillhandahöll bekräftar en av mina poänger - att det är svårt att lära sig ett språk ju mer annorlunda det är än sitt eget. Svenska och engelska ligger relativt nära varandra och klassificeringen borde fungera bra även för svenska.

Det där att svenska är svårast, är, precis som att kinesiska är det, en faktoid. Det finns givetvis inga belägg för den, eftersom det bara är något människor säger tämligen ogenomtänkt. En del kineser tror att kinesiska är världens svåraste språk, vissa svenskar att svenska är det osv. Och så har vi Andriej som tror att slaviska språk är svårast i någon absolut mening, baserat på "fakta" och något man säger i gränderna.

[Jöns]

Och jag glömde förstås skriva att det fyller en patriotisk funktion att tro att man talar ett komplext och objektivt svårt språk.

[UL-Tomten]

Apropå faktoider: i diskussionen ovan används begreppet ett språks grad av svårighet genomgående, men jag hävdar att existensen av något sådant är även det är en faktoid. Ibland används det för att beteckna inlärningstid, vilket åtminstone är ett konkret uttryck, men som inte makear någon sense frånkopplat inlärarens utgångspunkt, vilket ju Jöns redan tagit upp. Är det inte dags att skrota alla slentrianmässiga faktoider så att det finns något att diskutera?

(Raderade vissa opassande saker. /Administratören)

[Administratören]

Fast såhär i efterhand ångrar jag att jag raderade de där sakerna. Jag gör andras liv fulla av motgångar :-(